Krönika: Läsplattor, javisst – men med måtta och bra innehåll

Visst är läsplattor en bra teknik som kan bli bra läromedel – om de ges ett bra innehåll och får en genomtänkt pedagogisk användning. Sollentunas satsning på läsplattor har varit en medieföljetong under några dagar. Bra att det uppmärksammas, men nästan pinsamt enfaldigt hur det där har motiverats och genomförs. Ingen av de berörda verkar ens ha tänkt tanken på ett innehåll. Eller på att läsplattor som allt annat har både positiva och negativa sidor.

Nu predikas en helig enfald – svart eller vitt, ”antingen-eller” i stället för ”både-och” med teknisk mångfald. En rektor menar att pennan har försvunnit om några år. Det lär nog fortsätta att finnas både pennor, böcker och läsplattor, var och en med sina fördelar och användningsområden, både i skolan och i arbetslivet. Man hänvisar till att skolan är i bakvatten efter arbetslivet. Det är i viss mån sant – men i arbetslivet gäller förvisso ”både-och”, att välja olika verktyg anpassade efter varierande behov.

Motivation som möjlighet

Läsplattans stora fördel är att det är bra för motivationen. Visst, jättebra med motivation – och sedan…? Motivation för vadå? Motivation i sig betyder inget – om den inte får en riktning, som ges av t. ex. läroplaner och pedagogiska mål. Att något är ”roligt” får inte vara det enda didaktiska urvalskriteriet! Det är inte nyttigt att äta enbart glass och korv-med-mos, även i skolan liksom senare i livet behövs ibland tuggmotstånd för att utvecklas. Och skolan ska väl lära eleverna att hantera de motstånd och motgångar de faktiskt kan råka ut för som vuxna?

Läsplattor ger även många lärare motivation. Men trots att även lärare tycker det här är intressant och roligt, hinner de inte med allt och alla. Elever blir ofta utlämnade, när de som bäst behöver pedagogisk handledning. Skolpolitiker tycks tro att fler datorer innebär färre lärare och att man sparar pengar. Hur fel är inte detta!

Lärare blir läromedelsförfattare

Apple har lanserat ett verktyg för att skapa läromedel – men då behövs läromedelsförfattare med inte bara tekniska utan även pedagogiska och didaktiska kunskaper. Det har många bra lärare, men de behöver teknisk/metodisk kompetensutveckling – och mer arbetstid att hinna med alla barn! Och när de på eldsjälens fritid fyllt läsplattorna med pedagogiskt innehåll har de naturligtvis upphovsrätt till det de skapat. Vi ser fram emot dem som SLFF-medlemmar, att tillsammans bevaka detta!

Farhågor finns förvisso…

…även om man inte vill se dem. Problemet med att barn i dag tillbringar för mycket tid vid datorer har man i Sollentuna inte ens diskuterat. Den (o)ansvariga skolpolitikern smiter ifrån sitt eget ansvar och lägger det på föräldrar (”vuxenansvar”) och elever. Hur blir det då med likvärdigheten trots dessa läsplattor-till-alla? Ingen sägs ifrågasätta skolans satsning på läsplattor – men det motsägs redan i samma inslag av stor tveksamhet i föräldraintervju.

Teknikens utveckling har ibland sprungit ifrån den biologiska människan. Vår reaktionsförmåga är inte gjord för att köra så fort som vi gör. Därför dör och skadas många i trafiken. Handens rörelser som formar bokstäver är kopplade till hjärnans upplevelser och tolkningar. Det är något helt annat än en knapptryckning, en anonym muskelrörelse för hjärnan, likadan för alla tecken. Det ger en visuell upplevelse på skärmen, men ingen kroppslig känsla.

På vetenskaplig grund?

”Vi tror inte på klassiska läromedel”, säger en rektor. Tro eller vetande? Skolpolitikern åberopar vetenskapligt stöd, men fick i Aktuellt (30 januari) se sig avklädd naken i kejsarens nya kläder. Pedagogikprofessorn Mats Myrbergs genomgång av relevanta databaser visade inget stöd, och den enda s. k. vetenskapsman som skolpolitikern åberopat, hade som enda källa angivit sin egen hemsida. Ställd mot fakta kommer kommentaren att ”vi tycker själva att det fungerar bra”. Enligt DN säger hon dock att ”vi har inte gjort några före- eller efterstudier”. Vetenskapligt? Eller lika enfaldigt som TV-reportern som satte en burk pennor bredvid läsplattan och frågar vilket som är roligast. Varför inte balansera allt detta mot andra erfarenheter av hur ensidigt datoriserad undervisning senare ger sämre resultat på gymnasienivå?

”Skolböcker kan innehålla fel och på internet finns många fler källor.” Visst, skolböcker kan innehålla ett eller annat fel, men internet har många fler källor – och betydligt fler fel och rena manipulationer – förutom allt som strider mot skolans värdegrund.

Internet präglas ofta av bristande systematik och styckevisa kuriosakunskaper, en ”klassisk lärobok” ger eleven struktur, översikt och helhet över större kunskapsområden, och med genomtänkt pedagogisk uppbyggnad. Varför ska alla skolbarn behöva uppfinna alla hjulen på nytt? Ett samhälle som inte klarar av att tradera sina erfarenhets- och kunskapsbanker till nästa generation är illa ute.

Jöran Enqvist, ordförande SLFF

21 september 2012