Krönika: Är Björklund karl för sin Hatt?

Utbildningsminister Jan Björklund har skrivit en artikel i DN om att det är ”Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder”. IT-minister Anna-Karin Hatt har skrivit en artikel i Datorn i Skolan om att ”De första digitala stegen måste kunna tas i skolan.” Björklund bekymrar sig över att lärarens roll kringskärs, att eleverna får ta alldeles för stort eget ansvar, att bristen på undervisning drabbar alla, men främst de utsatta eleverna. Hatt bekymrar sig mest om vilken utrustning som ska finnas i klassrummet och att eleverna ska få digital kompetens och t o m skapa och sälja (!) egna digitala hjälpmedel.

Medan Björklund i en annan artikel säger att det är ”Dags att återförstatliga skolan” vill Hatt att kommuner och friskolor ska bestämma hur undervisningen ska bedrivas, ja, till och med slänga iväg ansvaret ännu längre ut och låta ”näringslivet och marknaden” vara med. Det är ju marknaden som säljer sina datorer till skolorna, nämligen.

Man undrar om de sitter i samma regering?

Hatt gör ett stort nummer av att skolan ska kunna ta hand om en elev, vilken som tvååring navigerade en Androidtelefon. Å andra sidan är hennes slutkläm att våra barn måste få chansen att ta sina första digitala steg i skolan. Då får hon börja tidigt! De har nog mestadels redan hemma tagit sina första digitala steg, och också lärt sig att gå – ut på nätet. Barn har vuxit upp i olika stimulerande miljöer, de behöver olika stöd för att få likvärdiga förutsättningar i livet. Den lille gossen som hanterar Androidtelefonen kanske bär med sig sociala och personliga problem som ställer väl så stora krav på prioritering av skolans resurser?

På en skola i Umeå säger rektorn enligt en tidningsintervju: ”Vårt mål är att byta ut stora delar av de traditionella läroböckerna mot läsplattor”. Men stopp ett tag. Är det bara läroböckernas pärmar man byter ut – för det behövs väl också ett innehåll? Varken rektor, reporter eller det vanliga gänget på ett tjugotal nätbloggare verkar fråga efter något innehåll, som relateras till kursplaner och skolans målsättningar. Det handlar bara om datorernas tekniska funktion och appar som knappast täcker kurs- och läroplaner och än mindre ger den helhet och struktur som ett kvalitetsläromedel bygger upp.

Skolan kanske ska bekymra sig mer om mål och innehåll för barnens lärande. Att de behöver papper och penna, böcker och datorer är sekundärt och ska anpassas efter mål, innehåll och barnens olika behov. Medlen får inte bli självändamål, då blir det lätt lekstuga. En trivsam inlärningsmiljö är viktig, men att det ”ska vara roligt” får inte vara det viktigaste didaktiska urvalskriteriet för undervisningens innehåll.  Zarembas DN-artiklar speglar förhoppningsvis att en tillnyktring från den kravlösa pedagogikens årtionden är på väg.

Och Anna-Karin Hatt kanske ska låta Jan Björklund sköta utbildningsdepartementet ifred?

Hatt säger visserligen i förbigående att It kan vara hopplöst fel ibland och att Björklunds skollag nämner ”böcker och andra lärverktyg”. Men huvuddelen av hennes text handlar om ”verktyg”, ”utrustning”, ”it”, ”datorer” och ”hur” man ska bryta motståndet hos oroliga lärare, som bara bekymrar sig om undervisningens innehåll. Medan Björklund benämner lärarna som skolans viktigaste resurs och har lite mer fokus på ”vad” som ska läras.

På en punkt håller vi inte riktigt med Jan Björklund: Att läraren är skolans viktigaste resurs förlänger han till att ”lärarens viktigaste verktyg är att varje lektion undervisa och leda klassen”. Att reducera läraren till sitt eget verktyg känns lite snett. Läraren är mycket riktigt den som ska leda undervisningen. Och eleverna och deras behov är målet. Men läraren behöver faktiskt verktyg, redskap, läromedel, javisst, även datorer – men fokus ska ligga på utbildningens innehåll! Det är just det fokus som läromedelsförfattare med pedagogisk stadie- och ämneskompetens har – oavsett om deras texter publiceras digitalt eller på papper.

19 april 2011

Jöran Enqvist ordförande
Jenny Lundström  förbundsdirektör